Efter 2:a världskriget började det bli stor brist på bostäder i landet. År 1965 tog Sveriges riksdag beslut om att man på tio år skulle bygga en miljon nya bostäder. Det kan låta mer dramatiskt än det är, för redan innan dess hade en hel del bostäder byggts, och samtidigt som nya byggdes revs en hel del gamla hus. Men visst har denna tid i vår historia satt stora spår.
Många av de bostadsområden vi brukar kalla förorter kom till som en del av miljonprogrammet, som Tensta i Stockholm, Rosengård i Malmö och Hammarkullen i Göteborg. I Halmstad är Andersberg det bästa exemplet på liknande byggnation. Men miljonprogrammet är absolut inte bara höghus och lägenheter. En tredjedel av alla bostäder som byggs under dessa tio år är villor och radhus. Tanken var att ändra bygglagarna så att det blev lätt, lönsamt och billigt att bygga nya bostäder.
För dem som kom från slitna och gamla boenden blev nog flytten väldigt positiv. Vad som var sämre var att de som byggde snart började experimentera med nya och mindre hållbara material, vilket idag märks på skicket på flera av husen från denna epok.