För flera århundraden sedan bodde på gården Skallinge i Breared en fru, som var mycket rik. För att få sina åkrar rena från småsten, hade hon sitt tjänstefolk till att kasta åkerjorden genom ett rissel. Istället för toalettpapper, som på den tiden inte fanns eller användes, brukade hon linblånor, vilka en av hennes pigor samlade upp och tvättade och spann
lingarn av.
En gång, då frun var som stoltast över sin rikedom, stod hon på stranden av ån, där den är som djupast, och kastade sin stora, dyrbara fingerring i ån under utropet: Så omöjligt som det är för mig att få igen denna ring, så omöjligt är det för mig att bli fattig.
Några år därefter fångades en ål i Skällås och Breareds gemensamma ålfiske, som hade en stor ring nedanför huvudet. Vid närmare granskning befanns den vara samma ring, som den rika Skallingefrun kastat i ån.
Hon både fick sin ring igen och blev fattig innan hon dog. Detta har de gamle berättat som ett varnande exempel. Man skall inte yvas eller förtrösta sig på några stora rikedomar.