Petrus de Dacia var egentligen ingen speciell eller extra märkvärdig person, munkar som han fanns det ganska gott om under medeltiden. Det som gjort att vi idag minns honom är att han skrev en hel del brev och texter. Många var adresserade till Kristina av Stommeln, en kvinna född i det som nu är Tyskland. Långt efter sin död utropades hon till helgon av katolska kyrkan. Ett av breven till henne skrev han från Halmstad.
På den här tiden reste munkarna en hel del. Man färdades mellan klostren, ibland ända från Frankrike i söder till Sverige i norr. Munkarna pratade och skrev på Latin. På så vis kunde de prata med varandra oavsett vilket land de kom från och vilket språk de var födda med. Petrus kom till Halmstad den 6 december år 1270 och stannade här över jul och nyår fram till den 22 januari. Han skulle resa till Skänninge i Östergötland för att arbeta på klostret här.
Vad säger Petrus då i sitt brev? Nej, han verkar inte särskilt glad. Han fick inte med sin varma pälsrock så han fryser, och han känner sig övergiven av Gud. Om staden säger han ingenting, men han är kvar här så länge för han vill inte ge sig av utan ett resesällskap. Det kunde vara ganska farligt att resa ensam under denna tid. Vi får också reda på att han efter femton dagars färd anländer helskinnad till Skänninge, en resa som idag tar drygt tre timmar med bil. Hur Petrus färdades berättas aldrig i brevet, men det var möjligt att ta sig genom landet till fots eller med båt.
Vill du läsa hela Petrus brev så finns det översatt till svenska här