Nere i Roskilde domkyrka, den 26 februari 1658 skrev Danmark på ett fredstraktat där de danska landskapen Halland, Skåne, Blekinge, Bohuslän och dessutom två norska landskap, nu skulle tillhöra Sverige. Det var inget dåligt kap Sverige gjorde i denna fredsförhandling, och det viktigaste var att man nu hade gott om hamnar på västkusten.
Hur kändes det för Hallänningarna att plötsligt bli svenskar? Tittar man bakåt i historien så var det inte första gången man haft en drottning eller kung som inte var Dansk. Under perioden 1305 till 1356 bytte södra Halland landstillhörighet 10 gånger – Det var danske kungen, hertigen av Mecklenburg, svenske hertiginnan Ingeborg, svensk-norske kung Magnus om vartannat i många varianter. Under århundradena som följer drabbas det danska Halland av åtskilliga krigståg, belägringar och plundringar. Var det inte fiendens soldater som kom och härjade, så var det ens egna som kom förbi och skulle ha mat, och ibland tog man med sig bönderna till extra krigare.
Några gånger har man sett, att bönder på båda sidor om riksgränsen, till exempel mellan Halland och Småland, har beslutat sig för att inte låta några soldater komma förbi, vare sig de egna eller fiendens. Man slöt så kallad ”bondefred”.
Hallands bönder var väldigt trötta på kriget, och inte särskilt glada över sina egna regenter. Om man var ”dansk” eller ”svensk” var kanske inte det viktigaste, man ville leva i fred. Den dagen svenskarna tog över 1658 och började införa svenska lagar och traditioner var de inte efterlängtade. För hallänningarna blev det i praktiken bara ännu en kungamakt som tog ut skatter och kom med påbud.