1563 bröt ett långvarigt krig ut mellan Sverige och Danmark. Även Polen och den tyska riksstaden Lübeck på den danska sidan var inblandade. Vid denna tid var Norge, Island, Färöarna och Grönland en del av det danska riket och Finland en del av det svenska; kriget var verkligen nordiskt.
Bakgrunden till att kriget startade är inte enkel, men efter att Sverige lämnat den så kallade Kalmarunionen (Sverige, Norge och Danmark under en regent 1397-1523) var läget spänt i hela norden. Alla ville kapa åt sig fördelar i handeln runt Östersjön, och få in så mycket skatt till kronan som möjligt. Länderna gav sig också in i rätt tramsiga debatter där man påstod sig vara de som historiskt sett borde vara kungar över hela norden. Symboler från den andres vapensköld användes i ens egen och många andra provokationer skedde innan freden bröts och kriget var igång.
I Halland drabbade soldaterna samman vid Halmstad, Mareds kärr (utanför nuvarande Oskarström), Varberg och Axtorna. Folket i Halland drabbades mycket hårt. Efter sju år var stridsviljan hos länderna dämpad och fred slöts igen den 13 december 1570.
Halmstad belägrades 1563 av svenska trupper under ledning av kung Erik XIV. Han lyckades aldrig inta staden, men sköt sönder det mesta av försvarsmurarna med sina kanoner. Belägringen av Halmstad var brutal, och svenskarna skickade hotelsebrev till Halmstadborna där man lovade att döda alla, även ”det barn som ligger i vaggan” när man
intagit staden. Men de svenska soldaterna var både dåligt tränade och klent utrustade. När man fick höra att danskarnas soldater var på väg söderifrån, hävdes belägringen och trupperna flydde utmed Nissan.
Vid Mardes kärr blev de upphunna, och man drabbade samman i ett slag svenskarna förlorade stort. Nordiska sjuårskriget var inledningen på en 150 år lång period av krig mellan de båda länderna, och en fruktansvärd tid i Hallands historia.